Innan vi äntrar säsong 2 för den ordinarie poddserien, återstår så en femte och sista mellanakt.
Jag sitter här kvällen innan publicering, med svidande blodsprängda ögon, efter timtal av koncentrerad klippning, lika utmattad som upprymd. Tidslinjen i ljudredigeringsprogrammet är ett myller av försiktigt handplockade sektioner och eftertänksamma ”notes to self”.
Jag är lika delar stolt och orolig för slutresultatet. Jag vill helt enkelt inte för mitt liv trampa snett här, att det skulle riskera landa fel.
Vad du som lyssnare nu står i begrepp att höra är nämligen det mest självutlämnande jag någonsin producerat i poddväg.
Min gamle vän och Overkligt-poddpartner Måns Ortner är tillbaka för att öppenhärtigt berätta hur och varför hans liv formligen legat i spillror. Och efter åratal av självcensur, räds han inte längre orden.
Därför har det blivit dags att flika in en påtaglig triggervarning här.
Om du som Måns – och som jag själv för den delen – tampats med de mörkaste av tankar, ska du veta att du inte är ensam.
Har du inte intresset, eller är du inte på humör för poddlyssning om mental ohälsa, så avstå detta. Jag kan förstå dig. Det är något helt annat än du är van att höra i något av mina poddflöden.
Men om du nu lyssnar, ska du samtidigt veta att vi tar oss igenom det här tillsammans. Och att det blir bra till slut.
