Jag älskar bra standup. Med betoning på bra. Ståuppkomik kan ju också vara outhärdligt smärtsam att behöva bevittna när den inte flyger – eller när någon rentav bombar; dör på scen inför öppen ridå och hundratals belackare.
Det är ju onekligen att spänna bågen – att ta plats på scenen, fatta mikrofonen, och begära av publiken inte bara att de ska lyssna, utan dessutom ta en för att vara fyndig och rolig.
Tröskeln är brutal – en tegelvägg av hån och burop – som nybörjarna kraschar in i när de ska provflaxa med sina ludna vingar.
All respekt till de som vågar.
Om och när man till slut kommer över tröskeln, kan det istället bli tvärtom – när förtroendet är etablerat och befäst finns det ju en synergi mellan komiker och publik, som skapar ett ännu roligare samspel. En orkester av skratt, där komikern är dirigent.
I detta avsnitt – titulerat ”Nördhumoristerna” – har jag prackat på mig själv men också två av mina stackars komikervänner att försöka hitta mina funny-bones.
Har jag ens några? Dissektionen här är en smärtsam process som på sina ställen blir både riktigt låg och beklämmande mörk. Så håll i dig nu, för en flygtur skakig nog att orsaka katastroftankar…
